Våra profiler efter Stockholm maraton

Innan Stockholm maraton lät vi fyra Akelelöpare, både vana maratonlöpare och debutanter, berätta om sina tankar innan loppet. Alla fyra tog sig i mål och på tider som låg i närheten av vad de siktade på. Här kommer deras löparberättelser. 

 

Anders Sederström


Anders efter målgång. En totalt genomfrusen och dyngsur maratonlöpare. Foto: Privat

 

Uppladdningen de två sista veckorna blev inte vad jag hoppats. En förkylning satte stopp för mina planerade pass. Jag testade dock att spinga i onsdags kväll för att se hur kroppen reagerade och fick positiva signaler som visade att en start var klart möjlig.

 

Nog fanns stämningen där på Östermalms IP, trots regn och rusk. Jag hade valt att springa i en långärmad tröja med den kortärmade tävlingströjan ovanpå. På benen hade jag långa kompressionsstrumpor och korta tajts och på huvudet en löparkeps. Tillsammans med alla andra löpare i startgruppen stod jag, i väntan på start, med sopsäck som regnskydd och försökte hålla mig varm.

 

Så gick äntligen starten. Målsättningen var att starta lugnt och försöka hitta mitt tempo. Benen är väl aldrig så pigga som när man startar ett lopp. Vallhallavägen och Oxenstiernsgatan ner mot Strandvägen går dessutom nedför viket bidrar till att det går lätt att springa. Ser på min klocka att jag håller ca 4:50 tempo utan problem. Eftersom det inte är någon större ansträngning att springa bestämmer jag mig för att försöka hålla den farten.

 

Jag fryser lite, till att börja med, men blir snart varm. Kepsen hjälper till att hålla glasögonen fria från regndroppar och gör att jag knappt märker av att det regnar. Det är bara de stora vattenpölarna som påminner om regnet. Det flyter på riktigt bra genom Stockholms centrala delar. Känner av motvinden utefter Södermälarstrand och på Västerbron. När vi vänder tillbaka mot centrum utmed Norrmälarstrand har vi vinden i ryggen vilket ger en behaglig löpning.

 

När jag är tillbaka på Vallhallavägen vid 15 km börjar benen stelna till. Det är väl inte mina 35 km:s cyklande utefter Blodomloppets banor i torsdags som gör sig till känna? Jag hade känt av träningsverk i benen i fredags efter all cykling.

 

Rundan ut på Djurgården var om möjligt ännu tråkigare än vanligt. Knappt någon publik. I stort sätt möttes vi bara av funktionärer längs banan. På Djurgården gjorde sig vädret ännu mer påmint. Regnet och blåsten visade sitt riktiga jag, framförallt på de öppna fälten. Försökte hålla mig i närheten av andra löpare för att få lite vindskydd. Löpingen kändes dock fortfarande bra även om stelheten i benen fanns där. Mitt snittempo, enligt min klocka, låg konstant på 4:53. Jag började tänka att jag kanske hade en sluttid på 3:30 på gång. Stämde av med mitt mellantidsband vid 5 km:s passeringarna och såg att det fortfarande såg bra ut.

 

Efter Strandvägen, Kungsträdgården och fram till Slussen stod det fortfarande publik kvar som trotsade vädret. Men därefter tunnade det ut igen. Efter motvinden på Södermälarstrand sprang jag första gången backen upp till Västerbron på det andra varvet. Ett gott tecken på att jag hade mer krafter kvar i år än tidigare år.

 

Vid 35 km vid Rålambshovsparken började benen stumna allt mer. Det började göra riktigt ont samtidigt som jag frös allt mer om händerna. Började därefter så smått tappa mitt tempo. Vid vätskekontrollerna började jag gå under tiden som jag drack för en kort återhämtning. Så, på Odengatan strax före 40 km-passeringen, fick jag kramp i höger vad. Stannade direkt och stretchade. Försökte springa igen men det var omöjligt. Upprepade proceduren ytterligare två gånger innan krampen började släppa.

 

Tänk att de första km i loppet knappt märks men att de sista känns hur långa som helst. Jag fick motivera mig att fortsätta springa trots att kroppen sa att jag borde gå. Chansen att nå 3:30 var borta men möjligheten att komma under 3:35 fanns fortfarande kvar. När jag kom fram till Stadion hade jag kämpat med stelhet i benen i 2,5 mil men kunde, trots det, spurta in i mål på tiden 3:35:08. Jag är, enligt min målsättning, mer än nöjd med en tid på 3:35, även om jag under loppet försökte nå en tid på 3:30. Trots att jag tappade ett antal minuter under de sista 7 kilometrarna var det viktigaste att trenden håller i sig och att jag åter lyckats förbättra min tid i Stockholm, i år med 4:18 min. Att jag samtidigt sätter nytt personbästa på maraton med 1:33 min gör inte saken sämre.

 

Den störta persen på hela dagen inträffade dock när jag kom till Östermalms IP efter målgång. Då började jag frysa mer än vad jag minns att jag gjort någonsin tidigare. Jag kunde knappt hålla tröjan, medaljen, bananen och påsen jag fick vid målgång i händerna. Jag tappade delar av sakerna vid flera tillfällen och fick hjälp att plocka upp dem. När jag äntligen kom till hotellet, där jag skulle duscha, skakade hela kroppen. Om jag inte fått hjälp att ta av mig kläderna så hade jag troligtvis fått duscha med kläderna på.

 

Det blev en mara att minnas, mycket beroende på vädret men också på allas fantastiska prestationer under loppet. En trevlig kväll med mat och ”sportdryck”, tillsammans med goda löparvänner fick avsluta 2012 års mara.

 

Jag är redan anmäld till 2013. Då måste jag springa under 3:35 för att hålla trenden vid liv.

 

 

Malin Dahlgren


Malin Dahlgren en varmare dag. Foto: Privat

 

Några dagar innan maran insåg jag att vädret inte skulle bli de varma 25-30 graderna jag fruktat och det kändes då ganska bra med ca 7-10 grader och någon regnskur. Att det sedan skulle bli 4 grader och ihållande regn med stormbyar på upp mot 15 m/s kunde jag nog inte föreställa mig.

 

När vi närmade oss Nyköping kom regnet och det kom att hålla i sig tills vi passerade gränsen till Norrköping på kvällen. Klädvalet föll på långa tights, långärmad, vindjacka, keps och handskar. Det visade sig att det var alldelles för lite..

 

Starten gick som vanligt på Lidingövägen, och de är riktigt duktiga på att få upp stämningen. I startfållan stötte jag dessutom ihop med en kompis från skåne vilket var både oväntat och glädjande. Här är jag dessutom fortfarande varm, med en extra tjocktröja och en sopsäck som jag slänger vid startskottet. Äntligen passerade vi starten och hela upplevelsen drar igång! Första fem km av loppet går i lätt nedförsbacke och känns otroligt lätt, jag är fortfarande varm och jag får hela tiden kolla klockan för att inte dra iväg för snabbt. Tycker vid det här laget bara att regnet gör att det är ”mycket syre i luften”. Det går över ganska snabbt.. När jag passerar en byggnad undrar jag om jag ser i syne – det står 4 grader på termometern samtidigt som det regnar och blåser för fullt. 35 km kvar och redan kall.

 

Ser alltid fram emot Västerbron, då det är en bra hållpunkt för mig. Dock blåser det verkligen motvind och regnet är ju som sagt konstant. Jag får öka lite för att komma ifatt en klunga att lägga mig bakom. Nedför bron kan jag öka på ganska bra och benen känns riktigt fräscha. Inne i stan är det sedan ganska skyddat och löpningen flyter på, där ser jag också en kompis som står och hejjar i det ruskiga vädret! Eloge till henne och alla andra som trotsar vädret och ger sig ut för att hjälpa oss runt!

 

När vi sedan börjar komma mot halvmaramarkeringen är vi ute på Djurgården och där finns inget skydd mot regnet, tunt med supportrar och bara grått och trist! Här går också den sista värmen ur kroppen, jag börjar starkt överväga om kroppen kommer vilja springa lika mycket till? Det är riktigt motigt och hastigheten sjunker och sjunker. Jag siktar mot 30 km och har det som nästa delmål då jag vet att om jag lyckas passera den stolpen utan att något ”gått sönder” kan jag alltid ta mig i mål. 30 km kommer och passeras, en stor seger och bara ”upploppet kvar”. Passerar även en kompis från skåne som jag pratar med i några meter och får ny energi. Ser fram mot sista passagen av Västerbron. Denna gång hittar jag bara en lång och tanig kille att söka skydd bakom – det blir nog mest psykiskt skydd.. Lyckas inte riktigt rulla på nerför då ljumskar, lår och knän knappt känns längre. Händerna är också bortdomnade. Jag får be en av banpersonalen att ta fram och öppna den sista gelen. Händerna känns inte längre. När jag sedan kommer igenom stan och banan börjar gå uppåt mot Stadion är det sådan lättnad över att jag fortfarande kan springa – tiden har jag slutat titta på sedan länge. Sista två km går så långsamt, så långsamt men det går framåt och jag lyckas passera några vilket ger det liten kick. Slutligen hägrar Stadion och målgången och plötsligt är det bara över.. Tomhet och glädje blandas och skakande tar jag mig ner till Östermalms IP där många härliga frivilliga står och hjälper oss!

 

Detta årets Stockholm marathon gick tyvär inte till historien som mitt hittills snabbaste med tiden 4.13.23, men definitivt det kallaste. Jag är glad att ha kunnat tagit mig runt, att så många av mina vänner lyckades bra runt banan och många med riktigt bra tider och är återigen så imponerad av hur många som faktiskt tar sig runt ett Marathon!

 

 

Maria Rostedt 


Familjen Rostedt efter Kanallöpet i år. Robert sprang för övrigt in på goda 3:40 i Stockholm maraton. Arkivbild: Jonas Schedin

 

Mina sista träningsveckor inför maraton blev ju inte alls som jag tänkt mej. När jag åter började springa efter min tåfraktur var det bara tre veckor kvar till den stora dagen. Jag hann springa i en vecka och allt kändes bra i foten. Då slog en rejäl förkylning till. (jag som hållt mej frisk hela vintern). Låg helt utslagen i en vecka och var bara ute och sprang några 5 km- pass mindre än en vecka före loppet. Med dessa förutsättningar stod jag i går vid starten av mitt första maraton i hällregn, blåst och bara några plusgrader.

 
Klädvalet denna dag var inte lätt . Det blev långärmat underställ och vindjacka. Även dubbla lager på benen och en keps på huvudet.
Att komma runt på någon önskad tid kändes inte längre lika viktigt utan nu handlade det om att ta sej runt.
 
Jag kom i gång att springa ganska direkt efter att startskottet gått. Det var skönt med tanke på kylan. Kom snabbt in i en jämn löptakt och regnet och kylan kändes inte längre lika plågsamt som innan start. Däremot den vind som man mötte på söder bort mot Västerbron var ganska påfrestande. Efter redan 15 km började jag bli stum låren. Att stumheten kom så tidigt tror jag beror på alldeles för lite träning de sista 6-7 veckorna. Men jag fortsatte och springa, kilometer efter kilometer.  Det värsta var att komma igång när man stannat till för att dricka.
 
Den omtalade väggen efter 30 km kände jag aldrig av. Benen var ju redan stumma och att det då var 12 km kvar kändes inte mentalt jobbigt. Jag sprang på i en jämn och inte alltför snabb takt och till slut var jag ju där: Målgången på Stadion.
 
Jag kom i mål trots allt. Nästa år kan det bara bli bättre!!!!
 
Anna-Karin Andersson
Anna-Karin efter Göteborgsvarvet. Arkivbild: Jonas Schedin
 
Årets lopp, mitt femte, liknade verkligen inget av mina tidigare! Kallaste juni-dagen i Stockholm på 84 år, regn som öste ner hela dagen  tillsammans med hård vind var ju precis det väder jag inte ville ha. Det var svårt att hålla sig någorlunda torr och varm före start, men när jag stod där i startfållan tillsammans med alla andra löpare iklädda svarta sopsäckar kunde jag inte annat än skratta åt alltihopa, och trots allt kändes det kul och spännande att vara där!  Bara vi kommer igång så, man är ju alltid varm när man springer, tänkte jag. Första varvet gick riktigt bra, med en kollega som helt oväntat hejade vid Norr Mälarstrand som extra bonus. Jag kände mig pigg och stark i benen, och farten var, efter mina mått mätt, bra. Familjen var utplacerad på olika ställen runt banan med gel och sportdryck och gjorde, precis som övriga tappra i publiken, en riktig hjälteinsats.
 
När vi på andra varvet sprang ut på Gärdet kändes det inte så bra längre: motvind och regn som piskade i ansiktet gjorde att jag funderade på att bara strunta i alltihop och ta taxi tillbaka istället. Som tur var dök halvmara-skylten upp och vi fick vända så vi inte hade vinden rakt mot oss. Vid det här laget var händer och armar helt bortdomnade, och det var nästan omöjligt att försöka få i sig gel utan någon känsel i fingrarna.
 
Det gick ändå ganska bra att springa på i skaplig fart. Vid Slussen visade termometern på Katarinahissen +4, och speakern konstaterade att det inte snöade längre! Vid Söder Mälarstrand kom nästa svacka, motvind igen och det kändes som om vinden och regnet tilltog hela tiden. Väl över Västerbron gick det lite bättre en bit igen. Efter Centralen började jag känna mig snurrig i huvudet, och tyckte att jag knappt hade styrfart. Jag gick lite för att överhuvudtaget få i mig något att dricka. Jag funderade på om det var dumt att fortsätta, men samtidigt tar det emot att bryta. Jag tänkte att nu är det ändå så lite kvar så jag kan ta mig i mål gåendes i värsta fall. När det bara var en halv kilometer kvar var jag tvungen att gå igen, men blev lite peppad av en mötande ”medtävlare” som redan gått i mål och ropade att det bara var lite kvar nu. Jag var otroligt lättad när jag var i mål, och lika glad och överraskad av att jag hade slagit mitt gamla personliga rekord med en dryg minut! 3.32.26 blev min tid denna gång.
 
Efter loppet fanns bara en tanke i huvudet: att bli torr och varm så fort det bara gick!
 
Som helhet kan man väl säga att det var intressant att se hur kroppen reagerade på kylan, att publiken och inramningen betyder väldigt mycket, och att man klarar mer än man tror!
 
 
Ytterligare berättelser
Många andra Akelelöpare har också skrivit om loppet i sina träningsdagböcker på Funbeat. Du kan hitta dem nedan. (Notera att det kan krävas inloggning eller att vara vän med vissa personer för att läsa)
 

Tags: 

Inlagt av Jonas Schedin